Igår gick jag och Amelie äntligen på vår länge lovade träningsdate. Det stod afrikansk dans på schemat. Jo, ni har en poäng där. Att om “afrikansk dans” står på ditt schema är det i alla fall ingen skolkalender du har. Om afrikansk dans står skrivet nånstans i din veckoplanering är du femtio år gammal, har hennafärgat hår och inte ett pigment så långt batiken når. Nu stämmer visserligen två av av tre in på mig, men ni hänger med.
Sagt och gjort, vi möttes upp, vi hälsade solen, vi dallrade bröstkorg och tippade bäcken. Efteråt var vi möra och generade. Allt hade varit mycket trevligt om inte, det sista som händer, vi är en meter från dörren ut ur salen, då dansledaren kommer fram till oss, drar mig i armen och säger: Du är jätteduktig! Åh, tack, säger jag, hon menar väl “som ståuppare” eller “som fantastiskt mediapersonlighet”. Hon fortsätter: Har du funderat över att bli ledare? I afrikansk dans. Jag: Det mest förlägsna en människa nånsin varit. Amelie: Skrattade högt och rått. Så rått att skadedjur blev avundsjuka.
- Två av tre var med på dansen. Vi såg ut ungefär så här.
Så ganska smickrande. Samt otroligt pinsamt. Amelie har också lovat såklart att berätta för alla på jobbet och att reta mig, mycket och länge. Så är det för Jossan, lärarns favorit.
Josefinito 